Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilkas yttersta svar gömdes endast i hans hufvud, luft i hans
löften att återkomma till ämnenas slutliga utredning, löften, åt
hvilka den nära stående döden medlidsamt smålog. Hvem kan
väl misstycka eller förundra sig deröfver att Castren ej utan
smärta försjönk i tanken derpå, att han kunde ryckas i förtid
hort utan att efter sig lemna fulländadt ett enda af de stora
verk, till hvilkas utförande erfordrades blott ett ganska ringa
mått af den tid, hvarunder de fullfärdiga hade kunnat segerrikt
kämpa mot all förgängelse? Men visst är ändock, att han tänkte
på sannolikhet att ryckas bort från halffärdigt arbete med vida
mer resigneradt sinne, än mången bland oss nu begråter, att så
skett. Och hvem kunde också med bättre samvete gå ifrån sitt
dagsarbete än den, hvilken så hade arbetat, medan hans dag
itnnu varade, som Castrén? Det kunde blott den, hvilken med
banden på hjerta t skulle våga försäkra, att han sjelf redligare,
trognare, trägnare, mera uppoffrande skött sitt kall, än Castrén
det gjort. Men den torde länge låta vänta på sig, som skulle
våga framträda med sådan försäkran. Ty om också det ej var
gifvet Castrén att efter vanlig anspråksfull mening fullborda sitt
arbete, framstår dock hans eget hela lif såsom det mest
fulländade mästerstycke af det högsta, hvartill försakelse och
ansträngning, samvetsgrannt uppfyllande af pligten mot fosterlandet och
kärleken till vetande tillåta den förgängliga menniskan att hinna.
Och om han också ej sjelf hann framgå till slutet af de banor,
hans andes verksamhet brutit, så blef det honom dock
förun-nadt att med sällspord bestämdhet utpeka hållen, åt hvilka
framtiden skall sträfva, ifall den vill hinna målet säkrast. Hans
fel är det således ej, om detta blifver oupphunnet.
Efterverlden, då den väger Castréns förtjenster, skall
derför emot vanligheten äfven taga i beräkning, hvad han velat
utföra, emedan han under sin tidigt afbrutna bana dock verkeligen
förmådde utföra så mycket. Redan’samtiden gjorde hans
bemödanden mera rättvisa, än dess bruk stundom plägar vara. Det
högsta bevis härpå är sammanflätadt med ett af de skönaste,
ljufvaste minnen, dem fosterlandets högskola eger att åt
framtiden legera. Hvems hjerta känner ej midt under den bittraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
