Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken med klaraste blick går emot sitt sista öde. Han bad
om att få diktera några ord, innehållande hans sista tankar om
den lefnad, han var beredd att lemna, och hans yttersta vilja
vid dess sista gräns. Och han fullgjorde det med säker röst
och bestämdaste klarhet i tankegången ända till sista ordet.
Några ögonblick efter det, han hade uttalat detta, hade han ock
för alltid talat, kämpat ut.
Sådan blef uppfyllelsen af det förmätna bud, den, som
skrifver dessa rader, hade tillåtit sig gifva Kellgren och hans
maka, sedan de lofvat hvarandra tro i lust och nöd, i det han
såde: det år Eder skyldighet att vara lyckliga.
Kellgren, så rik på inre naturgåfvor, var äfven till sin yttre
personlighet ovanligt intagande och älsklig. Man skulle tycka,
att så många sällsynta företräden lätt hade kunnat förleda sin
innehafvare till livardaglig prosaisk fåfänglighet och egenkärlek.
Sådant var likväl till den grad föga fallet, att åtminstone
undertecknad af ren vänskap och välvilja för Kellgren stundom nästan
var frestad att tillönska honom en något större portion
sjelfför-troende och sjelfkänsla. Jag föreställde mig nämligen, att en
sådan känsla skulle besparat honom månget onödigt bekymmer
öfver förmenta antagonisters stämplingar, brist på erkännande
af sina bemödanden, etc. Ett sådant erkännande kan
visserligen ofta nog fördröjas, men infinner sig förr eller senare,
der det ar grundadt på verklig förtjenst. Och förtjenst
ville Kellgren ej blott röja, utan äfven förvärfva och verkligen
besitta. Han hade derför kunnat vara lugn, ifall han ej såsom
mödernearf hade emottagit från det folk, han genom födelsen
tillhörde, denna specifika förmåga, att i sitt inre tillskapa ännu
ymnigare anledningar att plåga sig sjelf, än de yttre
förhållandena redan erbjuda. Hans stora lycka var dock bland annat
äfven den, att den svenska beståndsdelen af hans väsende ingaf
honom drift att genom det harmlösa bullret af yttre verksamhet
-öfverrösta de oroliga stämmorna i hans inre.
Skulle jag med några få ord vilja resumera min
uppfattning af den betydelse, hvartill Kellgren var ämnad i och för sitt
lands literatur, blefve resultatet ungefär följande. Liksom man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
