Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättelse, sorgligt öfverraskande äfven der, kvarest man var så
väl beredd på det värsta. Äfven universitetet hade fått
vidkännas sin jernnatt. Herman Kellgren hade fallit ett offer för deii
Den ‘25 September kl. ya5 på aftonen bortrycktes han från
kärlek och vänskap, från familj och fädernesland, från verk, dem
han ej hunnit fullända ännu, och verk, dem han ej ens hunnit
påbegynna. En så brådstörtad öfvergång från den mest
lifupp-fyllda verksamhet till de kyliga gårdar, der ingen mer kan
verka, slog med häpenhet och bestörtning alla — alla utom
honom sjelf.
Kellgren, hade efter flere års frånvaro under sommaren åter
en gång besökt sin vackra födelsebygd Kuopio och sina der
vistande anförvandter. Det föll väl honom icke in, att detta
återseende endast skulle vara ett tillfälle till afsked för alltid.
Ögonskenligen nedstämd återvände han likväl till Helsingfors,
då den instundande höstterminen kallade honom dit tillbaka.
Med en ifver, kanske ännu något oroligare än vanligt, redde han
sig att åter vidtaga sitt akademiska lärarekall. Det gjorde honom
bekymmer, att de ynglingar, hos hvilka han hade sökt upptända
håg och lust för de orientaliska studierna, icke hade infunnit
sig ännu. När de första hunnit ankomma, funno de sin unge
lärare utsträckt på sjukbädden; de sist ankomna funno honom
liggande död derpå.
Så uppfylld af lif än Kellgren kunnat synas, insågo dock
de läkare, som med vänligaste deltagande och omsorg egnade
honom den ömmaste vård, att döden skulle gå, och det snart,
såsom segrare från sin strid mot lifvet. Den sjuke anade dock
icke genast dertill. att utgången skulle blifva en sådan. Men
när han på sin annars så lugna svåger, doktor Pippings anlete
läste den sörjande förutsägelsen om snarlig skilsmessa, begärde
han att få veta fulla sanningen. Den tillsporde vännens ord
bekräftade nu, hvad hans stumma sorg ljudlöst redan
tillkännagif-vit. Och förunderligt! Den sjuke, som så ofta annars under
lifvets små konflikter visat sig så lätt upprörd och ömtålig, var
nu, då det gälde lösningen af den stora, eviga frågan, som lifvet
städse ställt och ställer till döden, lugn såsom en man, en hjelte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
