Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den m an, åt li vars minne det finska universitetets tacksamma
vördnad helgat denna stund.
Fulländadt, liksom ett ädelt konstverk af mästarens hand,
framstår ju numera för lians lands hugkomst detta ädla, vanna
lif: och inga omkastningar af skiftande öden, inga pröfningar,
hårdare än mensklig svaghet förmår dem motstå, skola hafva
makt att utplåna eller ens fördunkla en enda glanspunkt deri,
än mindre kasta någon fläck på dess rena spegel. Ej högre
lycka kan beskäras mannen än att få dö med oförminskad ära,
sedan han med ära lefvat. Ilvad skattkammarens bombfria hvalf
är för den rikes klenoder, är ofvanom den fridlysta grafven
minnets tillslutna tempel, soui troget bevarar allt, hvad det i
sitt hägn emottagit, men derjemte förbjuder allt, som kunde
oskära den dyrbara qvarlåtenskapen, att postbumt intränga inom
sin helgedom.
Och lycklig, framför tusen sinom tusen kan den ädle
bortgångne prisas äfven derför, att honom beskärdes gå ned till
grafven från en höjd, hvars ljus kastade den vänligaste dager
också öfver hela den långa bana, han hade fått genomvandra,
innan han hunnit dit opp. Ej ens glansen af de sista epåletter,
hvarmed regentens nåd belönade generalens af infanteriet, baron
Muncks förtjeuster, då lian redan stod nära det sista målet för
sin vandring, skulle förmått mana fram i dagen de enskildta
momenterna af hans tidigare lif, så aktuingsbjudande det än
hade varit genom trofast mod och samvetsgrant uppfyllda pligter.
Men då friherre Munck hade blifvit ställd, om också under
annan benämning, ’på samma plats, der de höge aristokraterne i
vår kulturhistorias riddarhus Rothovius, Terserus, Gezelierne,
Mennander, Jac. Tengström stått och verkat, hägnande den finska
bildningens ögonsten, vårt lands högskola, få äfven de öden,
dem baron Munck haft gemensamma med så mången annan,
hvars sista kalla äreminne innefattas i det lakoniska epiufiuui:
ttafförd från rullorna,T en betydelse, som ej skulle varseblifvits,
än mindre ihågkommits hos hvardagens efemärer, hvilka gjort
sin skyldighet — och få gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
