Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland de oförgätligaste minnen från förgångna dagar,
mången af oss förvarar, iir anblicken af Rob. Ilenr. Rehbinder vid
universitetets jubelfest för ett fjerdedels sekel sedan emottagande
filosofie doktorshatten såsom belöning för den outtröttliga
trofasthet, hvarmed han under flera decennier hade vårdat och
omhuldat Högskolans angelägenheter. På den annars så allvarliga
statsmannens anlete lekte då en alldeles ovanlig dager af
belåtenhet. Det ljuset var ett återsken ur en ädel mans inre, hvilken
kände sig lycklig öfver att nu äfven personligen få fira sitt lifs
jubelfest, från hvars fröjd och höjd han ostörd af bekymmer
kunde blicka tillbaka på allt, hvad han för sitt fosterlands
framskridande till högre bildning hade velat, och verkat. Om Finland
ännu egde ett universitet efter den tillintetgörelse, elementernas
vildhet åstadkommit, och den hvarmed, bistra tider äfven annars
stundom hotat, så hade vårt land derför att tacka grefve
Rehbinder vida mer än någon annan finsk man, ja, nästan honom
ensam bland dem alla. Och i den mannens hus hade Joh. Reinh.
Munck den oskattbara lyckan att lefva allt från sina tidigaste
ynglingaår och under en god del af sin mannaålder, upptagen
der såsom eget barn af sina nära anförvandter, Hvad han der
förnam, andades den trognaste omsorg om det finska
fosterlandets välfärd i allmänhet och framför allt om dess högskolas.
En lämpligare uppfostringsanstalt för en blifvande vice kansler
stod svårligen i hela vida verlden att finna.
Ingen aning kunde naturligtvis på den tiden hos friherre
Munck derom uppstå, att han af sitt öde var bestämd till ett
värf, som låg så aflägset från hans vanliga verkningskrets. Också
var den oroliga ärelystnad, som utan rast kastar fikna blickar
upp till alla upphinneliga eller oupphinneliga samhällets
höjdpunkter, redan då liksom under hela hans öfriga lefnad
fullkomligt främmande för honom. Till intet enda af dessa berg, dit
han efterhand upphöjdes, klättrade han opp på sidovägar.
Friherre Munck var äfven dernti olik Mahomet, att, om icke
berget sjelft kom till honom, uppsökte han det ingalunda med
extraordinära ansträngningar. Men en ståtlig man, som tycktes
kunna pryda hvilken upphöjd plats som helst, var han dock re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
