Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sekel varit en, visserligen mången gång häftigt omtvistad perla
uti en mindre strålande? Skall han ej akta ringa en nation,
hvilken väl inom sig gömmer de herrligaste anlag till allt ädelt
och godt. men som likväl icke synes kunna bidraga särdeles
till att förvåna en hel verld genom massan af de krafter, hon
kan sätta i verksamhet? Och likväl borde hans namn allena
vara tillräckligt att hos hvar och en bland oss qväfva äfven
den mest högljudda hviskning af en sådan tvekan.
Detta namn påminner ju oss om det ljufvaste, som
våra häfder ega att uti sin famn förvara, förvaradt likväl
trognare, heligare, evigare, så länge ett finskt bjerta ännu klappar
på jorden, i dess innersta, varmaste djup. Det namnet ställer
ju fram inför vår inre blick bilden af en bland de herrligaste
uppenbarelser, som den Evige någonsin nedsändt hit under
solen för att fläkta bort hvarje tviflets moln, som kunde söka att
skymma tron på den dödliges firändskap med Gud, för att med
sin verldsomfattande kärlek framstå såsom en bild af den eviga
kärlekens aldrig grumlade källa. O! då detta öga, som höll
sin spegel för hela himlen, brast, fanns det väl inom Finlands
landamären något öga, som ej af tårar fördunklades, något bröst,
som ej vid sorgetidningen derom skakades, likasom då förebudet
till ett jordskalf stöter uti sin domedagsbasun?
Och likväl var det samme Alexander, hvilken sände ut
sina mäktiga hur ar för att eröfra våra fäders land, hvars
innevånares förbittring, närd af fejder, fortgående från tidehvarf till
tidehvarf, hade blossat upp till blodröd, förhärjande låga. —
Annu kämpade våra tappres glesnade skaror lejondjerft,
uppoffrande, intill döden trogna de förbindelser, de som arf från
sina fäder uti födelsestunden emottagit; ännu veko de endast steg
för steg tillbaka öfver blodbestänkta slagfält, — lemnande bakom
sig sina fallne bröders friska grafvar, uppå hvilka inga blommor
ännu hunnit uppspira — till den yttersta af isberg kransade kanten
af vår fädernejord, likt trogna heliga minnen, som tagit sin
tillflykt till de mest fördolda vrår af ett hjerta, hvarur stundens
stormar söka förjaga dem. Då kom Alexander lagerkrönt af
segren, men likväl med fridens palm i sina händer. Och livar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
