Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då värinen af en moders famntag tränger till edert
klappande bröst, då veten I väl, att det gifves en eld, som värmer,
som lifvar, som gläder, men icke förtärer, härjar, förstörer
liksom lidelsernas brand allt, hvarvid den kommer, och I skolen
söka att hämma dess låga, medan tid ännu är — innan I,
om-armade endast af glödande förtviflan eller iskall likgiltighet,
liggen med bruten kraft på er lyckas förkolnade aska.
Jag vet nogsamt, att den hydda är ringa, som väntar
inånga bland Eder, att det tak är lågt, som betäcker den.
Men jag vet äfven, att I skolen känna er lott rik och skön,
emedan frid och endrägt rymmas väl inom de trånga väggarne,
«medan glädjen der växer hög under takets hotande sparrar.
Då I sluten Eder som oumbärliga länkar i den förtroliga
syskonringen kring de tända ljusen, då edra föräldrar
kärleksfullt spörja Eder om det, som drabbat Eder under den tid, 1
varit från dem skilda, då kännen I lifligare än någonsin, att
det tinnes en lycka, som ej behöfver mycket af det goda,
verl-den gifva kan, för att synas stor, att det finnes heliga, fasta
föreningsband, dem endast dödens iskalla hand förmår bryta.
Ja! de brytas dock alla, äfven de innerligaste förbindelser
menniskor emellan, äfven de, som intet missförstånd, ingen
ofridsamhet, intet misstroende någonsin kunnat upplösa, de
brytas dock en gång, när stunden är kommen, af den, som
slår och helar icke, af den, som sargar och icke läker, af den
skiljedomaren, som icke kan jäfvas och är satt att slita hvarje
tvist liksom hvarje förening på jorden.
Den första tår, som i dagarnes begynnelse brände på den
mörknande marken, var afskedets; de sista, som mot den skola
falla, blifva skiljsmessans; deras källa är den, som sist af alla
här nere skall uttorka. I kännen det ju redan alla, huru bittra
dessa äro. Ty huru få stunder än lifvet må tälja, afskedets
finnas dock bland dem med outplånliga drag tecknade. Mången
ibland Eder har redan sett modersögat, som ännu med de sista,
uppflammande blickarne sökte edert eget, slockna; då slocknade
för långlig tid uti tårar all eder glädje. Mången har känt
fadersfamnen, kyld af dödens omarmning, stelna; då blef kulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
