Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kölder», som mötte vid målet, gjort kristendomens värma sval i
de mäns hjertan, som blifvit vigda till dess offeraltaren i
nordlanden. Denna eld hade bortsmält något af isen i de
skandinaviska folkens hjeltelynnen. Lik en skatt af guld, den de tagit
ombord på sitt vikingaskepp, emedan den kunde blifva dem
nyttig, hade de upptagit den skatt, kristendomen erbjöd, troende,
att den kunde gagna dem, när de skulle vara stadda i nöd.
Den arm, på hvars senor de sig stödt, liksom trädet på sin rot,
och den, de dittills höjt till försvar för förgängliga, kämpande
gudar, den skulle de nu höja för att utvidga den oförvanskliga,
fridsälla Gudens rike. Och vesterlandets i Norden söner drogo
hän, med korset framför sig och bakom sig mord och brand,
till österlandet i Norden — till våra fäders land. Hurudan var
den jordmån, kristendomens heliga utsäde flygande för vinden
skulle bakom detta lands klippiga stränder finna i dess folks
sinnen? Svarets spridda ljud skalla genom seklen. Vi skola
söka att fånga dem, att binda dem tillsamman till ord, fastän
snart förgängliga, bortdöende.
Det var en tid — och den ligger ej alldeles fjerran ifrån
oss — då, väckt af en titan i snillets och lärdomens verld, af
Rudbeck, den tanken satte mer än en fornforskares alla krafter
i rörelse, att det finska folket var en bortkastad gren af Israels
tio stammar, dem Salmanassar med hård hand planterat om från
Jordans stränder långt bort i det inre Asiens öde land. Äfven
för de ljusast seende mäns blickar låg på de tiderna den väg,
hvarpå våra förfäder derifrån dragit till sina nya hemvist, i
sådan klarhet, att de varit färdiga att när som helst gå in i
döden för att styrka sanningen af sin tro. Löjets kalla
morgon-fläktar hafva i en nyare tid blåst allaredan bort dessa drömmar.
Och de hafva också troligen föga varit värda något annat öde.
Men äfven vid äfventyr att öka antalet af dessa förkastade
drömmar, skall jag öfver dem våga en anmärkning. Det synes mig
nämligen märkvärdigt, att, ehuru man, sökande att inympa den
finska grenen på den stam, hvarur det jordiska af
kristendomens första telning äfven uppspirat, med omätligt slöseri af
skarpsinnighet och kunskaper kastade sig öfver de minsta detal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
