Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hundraåriga jubileum. Tvåhundra år hade den varit en målsman
för rätt i detta land, först de sista femtio åren hade den haft
en medhjelpare deri. Man måste erkänna, att Finland stod i en
oändlig tacksamhetsskuld till Åbo hofrätt, men huru märktes
detta, huru uttalades detta? Så vidt jag kan erinra mig, gafs
•det ej något lifstecken, något, som visade, att det fanns ett
hjerta, som klappade. Det var underligt den tiden, det var en
stumhetens ande, som regerade då, så vidt det var någon ande
alls. Så ock i studentlifvet. Det är väl otroligt, när man
besinnar, huru den akademiska ungdomen i Helsingfors intresserar
sig för allt, att man kunde vara så stum, som man var det i Abo.
Man fick ej visa ens så mycken sjelfverksamhet, att man skulle
hafva hållit ett tal för inspektor och kurator på årsmötena:
kurator åtog sig det, stälde till festen, och inspektor lät sig
benäget inbjudas. Stumhet rådde, ingen uttalade sig, ingen yttrade
sina tankar. Man hade visserligen majkalas, men det var
ungefär som om ett stim fiskar skulle hafva ställt till dem: aldrig
hördes ett från hjertat gående ord, aldrig något, som uppmanade
till något gemensamt mål, till lyftning för ögonblicket, till tanke
på det förflutna och hopp för det kommande. Sådan var tiden.
Äfven den intelligentare hade föga befattat sig med landet i dess
helhet, han kände det ej, han kände blott sin hemsocken, sin
skola, sina kamrater, han hyste vänskap för dem, men de flesta
c,nationer15 höllo sig afslutna för sig. Det är ej öfverdrift i
denna skildring; jag har sjelf upplefvat den och jag kommer
ihåg en gång, när man vid en studentfest ville riktigt uppbygga
sig, huru man drog fram en olycklig typ för en blifvande
bond-kaplan och dref honom att predika på ett sätt, som väckte
medlidande. Det var den enda yttring af intelligens, som bestods
i det akademiska lifvet den tiden.
De enda fester, som hade en annan karaktär, voro
pro-motionsfesterna. Der hade allt, hvad akademin kunde bestå af
intelligens, samlat sina krafter, och åtminstone den siste af dessa
proraotioner, det vill säga den sista före den förfärliga
förstö-ring, som drabbade universitetet, var i allt föremål för stort
deltagande. Det var en mycket vacker och varm. sommardag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
