Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Solen sken bländande skön på solennitetssalen, som Cainberg i
tiden hade sirat. Det var så varmt, pannan svindlade,
menni-skorna sågo medtagna ut, och ingen siare, allra minst den, som
för första gången funderade på, huru det skulle gå att vara
marskalk, kunde hafva en aning om, huru gräslig förstöring skulle
följa. Det var en glad fest. Bland jubelmagistrarne var en man,
som bäst förtjenar att af tacksamma efterkommande äras och
hedras; det var erkebiskop Jakob Tengström, som i handling
och ord på allt sätt visat sin omsorg för hela landet. Hans
unga promotionskamrater följde honom hera i ett långt tåg. Han
var djupt rörd af detta bevis på tacksamhet och han tackade
Gud, som hade underbarligen ledt honom frän den djupaste
fattigdom till det högsta äreställe. Alla, som hörde, huru rörd han
var, rördes med. Märkvärdigt förefaller det, när man tänker
på den, som förde de promoverades talan. Det var naturligtvis
en ung man, men han såg ovanligt framstående ut. Skulle
universitetet visa, hvartill en menniska kan komma i kunskap,
livar-till ledningen till bildning förde, så kunde det ej få en
lämpligare representant än han. Om universitas litterarum skulle
representeras i lärdom på ett tillbörligt sätt, så kunde ingen
göra det bättre än han, vår Johan Jakob Nervander. Det
var en underbar man, han hade sinne lika mycket för literaturen
som för naturvetenskaperna, allt låg öppet och klart för honom
såsom en vårdag. Skulle akademin framlägga ett bevis: ttdit
har vår undervisning, dit hafva våra sträfvanden ledt, detta är
ett dokument, som visar, att vi icke hafva sträfvat förgäfves; så
kunde den ej ställa fram en bättre man. Så tycktes universitetet
hafva gjort sin pligt, och några dagar efter den härligheten
skingrades vi, och ingen dyster aning om det, som liomma skulle,
fyllde våra hjertan. Så gick sommaren. Men det kom ett bud
i September månad: natten emellan den 4 och 5 September
hade elden brutit lös, härjat dygn efter dygn och förstört allt,
som förstöras kunde, utom det gamla slottet; Erik XIV:s slott,
Klas Flemings slott, det stod ännu. Man kan ej annat än med
sorg åse denna förstöring. Huru litet skulle behöfts af den
omtänksamhet, af den företagsamhet, af den förmåga att förena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
