Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelarekonsten i detta land. Åtskilligt liar finska folket uti den
europeiska civilisationens högskola lurt sig, både i fridens ocb
i krigets konster, men denna konst hafva vi ej bragt långt. Då
vaknade lusten att äfven deruti arbeta upp sig från d?n lägsta
klassen uti besagda skola. Då bygde man färdigt ett
skådespelshus i stället för det fattighus åt den sceniska konsten,
hvar-med man hittills nödgats nöja sitr. Elementerna näpste såsom
ett öfvermod detta försök: det vackra huset brann ned, men
med ännu större energi uppreste man ett nytt; det var således
allvar med att skaffa anseende åt denna konst. Och i den tiden,
då man hade beslutat att icke hemställa det åt slumpen, hvilka
som der skulle uppträda, utan att värfva en stående trupp, då
uppträdde bland andra äfven Frithiof Raa, egnad mera än någon
att förskaffa aktning åt den konst, han ville idka. Det hände
sig att samtidigt utarbetades och öfverlemnades åt scenen det i
sceniskt afseende yppersta stycke, som på svenskt tungomål
blifvit skrifvet: c,Daniel Hjort.’1 Och Frithiof Raa lät icke denna
vink fåfängt utgå till sig — han iklädde sig denna rol, han
blef Daniel Hjort. Vi hade sett den förut; Selnvarz gaf den
förträffligt. Vi hade bestämt vårt omdöme deröfver efter hans
uppfattning, och nu fingo vi se, att vi hade misstagit oss
fullkomligt. Den Daniel Hjort, som Raa återgaf, har ej mer denna
Hamlet-artade, veka, svaga natur. Oaktadt han hade brutit med
allt, livad menskligheten aktar högst och heligast, med
tacksamheten ; oaktadt han uppträder såsom förrädare emot den, som
på sitt sätt hägnat hans barndom; oaktadt hans bitterhet, hans
sarkasmer växa till dolkar också mot den, som älskat honom,
blifver han oss ej förhatlig. Vi kunna ej neka vår sympati åt
denna olycklige man: vi följa lionom ända i dödsstunden, då
lian stiger högst och måste falla för försoningens kraf. Det var
ett lärospån, som ej kommer att göras efter: det kommer ingen
att öfver träffa, åtminstone den uppfattning och framställning, som
Raa gaf åt den rolen. Och det var ej den enda; här är’ej tid,
här är ej plats att räkna opp de minnen, som han skapat på
scenens toma tiljor; jag nämner blott ett par. Vi behöfva icke
gå långt tillbaka för att erinra oss, hvad den, som en gång
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
