Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meiiniskan är som gräset på marken: när vädret går der
öfver, är det icke mer. Hon växer opp såsom ett blomster
ocli faller af, flyr bort såsom en skugga ocli hafver ingen
varaktighet. Detta är den uråldriga fornsägen, som gått från slägte
till slägte, från land till land, och det gafs ej ännu ett folk,
som jäfvat dess dom, som ej nedtryckt af dess sanning
bekräftat densamma. Allt förvandlas under solen, den Evige
förändrar tider och stunder, och det tyckes som vansklighet ensam
skulle sträcka en enig spira öfver jordens rund. Ej vidsträckt
är det fält, som de flesta af oss med egen erfarenhet mäktar
öfverskåda, och dock äfven öfver det ligger så mången
förhoppning fallen, som slog felt, så mången fröjd, som vissnat bort, så
mycket, som var oss heligt ocli kärt och som gått bort för
evigt.
Endast få dagar hafva flytt, sedan vi glade samlades i det
åt ljuset nyvigda templet, som skulle komma oss att glömma det,
hvaröfver härjaren gick vid Auras strand. Få dagar är det,
sedan flera af oss emottogo segrens krans för oförtruten strid
under sanningens och vetandes baner. Då ljungade glädjen
modig ur våra blickar, då klappade den högt i våra hjertan och
sväfvade mot höjden på vågorna af våra sånger. Och redan nu,
då vi åter samlas, sker det på den ort, der förgängelsen rest sin
konungaborg, der sorgen så ofta får fira dödens seger öfver det
förbleknande lifvet. Äfven nu höja vi vår sång, men den sorglig
är som höstvindens första suck, då den sista sommardagen är
förgången. Endast ett par höstar hafva skakat ner löfven öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
