Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa fält, ocb huru befolkade äro redan den dystra borgens
dunkla kamrar, huru fullsådda dess tegar af den säd. som
planterades af förgängelsen.
Äfven vi anförtro i dess vård en blomma, som för tidigt
vissnat bort för den kuina fläkt, som döden andades på henne.
Förgäfves sökte de, som funno henne så ljuf, att i vänskapens
trogna famn stödja den fallande stängeln. Förgäfves sökte de
att med tårens dagg uppfriska den vissnande. Jord och
himmel hafva nu skiftat arfvet. Anden, den odödliga sväfvade som
blomsterdoftet emot den ljusa höjden, men jorden bördade
tillbaka det jorden gifvit. De, som hade henne så kär, stirra sorgsna
på det djup, som snart skall gömma äfven hennes sista
hvilo-säng undan våra spauande blickar, på den graf, som gapar emot
oss lik ett nyss hugget sår, hvarur lifvet flyktat. Svårt,
mycket svårt är det för hvar och en af oss att förlika oss med den
tanken, att hon nu redan fallit i första niorgonväkten af sin
lef-nads dag, då vi erinra oss, att hon ännu för några dagar sedan
med innerlig fröjd betraktade lilvets lek och med glad fromhet
deltog deri. Det är likväl ej en vild, förtärande sorg, som
förkrossar deras hjertan, som hade henne kär, ehuru hon så tidigt
sade dem sitt sista långa farväl. Redan länge voro de vana att
i henne se blott en kär gäst, hvilken det var dem förunnadt att
endast en kort tid se i deras krets och som snart, då
skiljsmes-sans stund var slagen, skulle återvända till «let rätta
fäderneslandet och öfvergifva de sörjande. Redan tidigt, i gryningen af
sitt korta lif vande hon sig att anse sig blött som en främling,
stadd på vandringen på jorden. Denna tycktes henne endast som
en härlig pelargång, der hon ej borde länge stanna för att snart
hinna fram till det härligare templet, dit den ledde
hennes steg.
Tidigt, innan hon vaknat till medvetandet af lifvets fröjder
och dess sorg, tidigare än hon kunde känna den bittra smärtan
deröfver, kallnade den moderliga famnen, som skyddande slutit
den späda i sin vård. Den hulda kunde blott som engel från
en högre verld sväfva kring den öfvergifnas vandring på villsam
färd och från sin himmel hägna henne, som det ej unnades den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
