Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moderliga ömheten att vaka öfver på jorden. Och få voro de
steg, hon tagit, knappt hade hon vuxit opp lik ett blomster, då
detta redan skulle falla af. Döden såg på henne med dyster
blick och ntkorade den sköna till sin brud. Snart bar hon
under sin jungfruliga bann underpanten af sin trolofning med den
bleke brudgummen, som enligt en stor författares ord bär så
gerna kransar af unga blommor förr än de fallna. Men ehuru
hon visste, hvar den dunkla bröllopskammaren tillreddes, ehuru
hon kände i sitt innersta, att dess dystra fest skulle redan snart
nalkas och hon tagas bort i sina halfva dagar, såg hon dock ej
tröstlös omkring sig, såsom de der intet hopp hafva på den jord,
der hon gästade det härberget, hon innan middagen skulle
öfver-gifva; ej såg hon med stolthet och öfvermod på dess grus, för
det hon visste, att hon snart skulle lemna det. Ehuru hon kände,
att hennes umgängelse var i himmelen, såg hon ej på sina
jordiska värf som arbetaren, då han i fjerran varsnar det härliga
palatset och fäller yxan och orkar ej arbeta i sin kallelse,
emedan der vore honom godt att vara. Hon hade ur den fromma
fädernehyddan mottagit ett kosteligt arf, och det var en helig,
religiös känsla, ren som den ogrumlade, klara källan, som håller
sin spegel för hela himlen.
Hennes fromme fader hade gifvit henne till ledsagarinna
på lifvets stråt den höga tro, som lyfte sin jakobsstege mot
ljusnad himmel, och der goda englar stego upp, men högst bland
dem det fasta hoppet. Och såsom dödens vigda brud undgick
hon så mången fara, så mången förvillelse i orolig verld och
kunde oförvillad falla i hans trogna famn.
Hvartill skulle hon väl behöft detta prål med känslor,
som vi antingen erfara eller hyckla, hvarför skulle hon ej kunna
låta sitt fromma, ljufva väsende framträda i hela sitt okonstlade
behag? Hvad kunde hon väl vänta af den lumpna, lilla konst,
som man kallar konsten att behaga, äfven om detta begär ej
varit så helt och hållet främmande för hennes menlösa sinne.
Ej föll det henne någonsin in att tända denna vilda brand, denna
kärlek, som så ofta härjande förtär allt, hvaröfver den drifves
af lidelsernas storm. Hvad skugga kunde väl den lilla myrten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
