Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Wtf gra/tar.
–-J
på honom, att pruta bort något på det odödliga rykte, som
väntade honom sjclf och genom honom hans land, äfven om han
dymedels undslnppit att fortfarande bära sin dryga anpart af
sorger, pålagda de ypperste i menskligbeten likavjil som
hvardagens efemärer.
Det är klenmodigt, jag inser det mer än väl, att här åter
upprepa den gamla klagan öfver den oersättliga förlust, både
vårt land och så mången enskild lidit genom hans alltför tidiga
bortgång. Men den sorgen deröfver hörer till dem. som endast
af döden, hvaraf den förorsakades, kan stillas en gång. Skulle
någonting annat åtminstone mildra den, vore det väl tanken på
den undergifvenhet under Guds behag, hvarmed lion, som i den
kärleksfulle sonen miste sin ålderdoms högsta glädje och bästa
stöd, ännu länge derefter bar sin så oväntade, plötsligt inbrytande
olycka. Afven då hennes lekamliga öga skymdes, blickade
hennes inre syn på de menskliga tingen med den klarhet, hon jemte
lifvet skänkt sin son. Och när, såsom genom ett underverk,
den nära nittioåriga hade återfått sina ögons ljus, följde hon,
liksom sonen, ända till dödsminuten ej blott hvad som försiggick
närmast omkring henne, utan äfven verldshändelsernas gång och
vitterhetens yngsta företeelser. Den mening, man så ofta tinner
uttryckt i mensklighetens kulturhistoria, att rikt begåfvade män
tyckas företrädesvis hafva ärft af sina mödrar de anlag, som
framför allt karakteriserat deras intelligens, vinner förnyad
bekräftelse genom den omisskänneliga själafrändskapcn mellan dem
jåda, hvilka vår saknad icke kunnat åtskilja i denna stund —
såsom döden det gjorde.
At denna saknad liar jag sökt gifva ett uttryck, drifven
äfven nu såsom så ofta annars af det outplånliga behofvet att
gälda åtminstone en ringa del af den tacksamhetskuld, hvari jag
står till Jolian Jakob Nervänders vänskap.
Sedan jag uppfyllt denna oeftergifliga pligt, borde jag
öfver-lemna åt våra känslor att fylla ordets brister. Men ur sjelfva
denna vackra nejd, hvaraf vi omgifvas, uppstiger ett dystert
minne, hvars skuggor stå i sällsam motsägelse mot aftonhimmelens
klarhet för att desto mera öfverensstämma med det olycksöde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
