Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika visst som det är, att kretsen, inom hvilken Emma
Gyldéns talang rörde sig, icke var vidsträckt, lika afgjordt är
det äfven, att landskapsmålningen var den enda genre, hon i
följd af sina anlag och sitt lynne måste vända sig till. Så
väldiga krafter än lefva i naturen och när som helst kunna på de
mest olika sätt komma til! utbrott, är hon likväl bland konstens
alla föremål den värnlösaste mot hvart enda bland ai-tistens
förgodttinnanden. Den mäktigt brusande oceanen är lika
lijelp-löst hemfallen åt nyckerna af hennes pensel, som skeppet beror
af hafvets egen lek. Och ännu mera undergifvet fogar sig furan
vid bergets fot och på dess topp efter målarens godtycke.
Sjelfva vårt Imatra, mot hvars otämjbara vildhet allt, hvad den
gamla verlden eger djerfvast i den vägen, nedsättes nära nog
till en sorlande regnbäcks obetydlighet, kan af målarens trollstaf
tämjas i enlighet med hans vexlande syften lättare, än en grupp
bullersamma barn bringas till lydnad på en genretafla.
Försöket att göra dessa representanter af naturens
jättekrafter konsten underdåniga frestade aldrig Emma Gyldén.
Hon satte sig tvärtom vid de stilla dälderna och vattendragen,
lyssnande till alla deras lifstecken, såsom man under en älskad
varelses slummer lyss till dess stilla andedrägt. Att molnen,
stundom tungt skockande sig öfver nejden, tryckte.denna,
försvagade ej den ömhet, hvarmed målarinnan betraktade sin
fosterbygd*).
Och afståndet förmådde det lika litet, då längtan att med
större konstfärdighet gifva uttryck åt kärleken till hemlandet
aflägsnade henne derifrån. Handen lärde sig att måla bättre in
förr: men ögat och hjertat, hvilka ledde handen, förblefvo de-
®) Jag har likväl äédan ii o re år halt för mig en al hennes
vackraste t a Hor, hvars rinnande vatten till det mesta lorbytts till en
Mijulkgata al’ de glänsande siltveimolnen närmast der oivan, medan
nere vid stränderna träden bada sig i mörker. — Den ena at de
tatior. den dödssjuka målarinnan inleinnat till linska konstföreningens
senaste utställning (1874) hade till motiv den tarfligaste
mennisko-boning i detta land. men var målad med en kärlek, som tycktes
kunna uppväcka de döda. Förlis anm).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
