Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid K. A. JJunuitisaons disputation ISÖS. O99
s ka med häpen undran och stolthet öfver äran att tillhöra
samma slägte som desse framfarna konstens jättar.
Och likväl blandar sig isynnerhet för den, som hamnat
händelsevis från våra bygder till dessa öfver- och underjordiska
härligheter, dem romartiden strött omkring, på och uti sina
grafvar, i denna stolta känsla ett djupt vemod öfver det armod
på konst, som mer än allt annat armod karakteriserar nejder,
^anfallna af årstiderna såsom af krigshärar", ehuru detta armod
först då blir rätt i ögonen, fallande, niir n.an jemför det med
yppigbeten af en andelig lyx, hvars härlighet är oberoende till
och med af de nationers lif, hvilkas läckra smak en gång
der-vid funnit sin största tillfredställelse. Yäl sjunga och orera vi
stundom med oblygaste modesti vid fyllda glas och bord, tyngda
af bastant välfägnad: aYårt land är fattigt, skall så bli”, och
hafva ingalunda orätt deri. Men helt annorlunda ter sig dock
vårt armod, ifall vi efterspana vidt och bredt inom våra
landa-mären sådana monumenter, som bära vittne derom, att
nationerna böra och kunna försköna sin förgängliga tillvaro något
annorlunda än sjelfva liljorna i Saarou. Minnesmärken, som
öfver allt i konstens länder skulle anses vittna blott derom,
att äfven der barbariet en gång varit fosterländskt, taga i
anspråk ett intresse, som armodet ändock är skyldigt det bästa,
det eger. — Och ett folk, hvilket lemnat så föga spår efter sig
ofvan jord, hvilka spår skulle de väl hafva qvarlemnat derunder?
Med rätta fängslas likväl vår fornforskares blick främst
af den underjordiska verld, hvarur hans åländska födelsebygds
döda fornminnen liviska till oss, som i dag ännu kuuna minnas
och som skola glömmas i morgon. Det är ej endast om
förgängelse, dessa fornminnen veta förtälja. De vittna lika mycket
om ett lif, som också haft sin dag, då det andades med fulla
drag; liksom den befolkning, som nu för tiden trampar på dessa
isinnen, bevittnar sjelf, att dess förfäders lif lefver äfven i den
ännu. Det har varit segt, detta lif, då det kunnat qvickna vid
ånyo efter all den förödelse, som mer än en gång öfvergått
Åland så grundligt, att den liknat tillintetgörelse så nära, som
det. hvari en lifsgnista ännu flämtar, liknar döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
