Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med midt i tumultet af dessa bardalekar och kunna förtälja,
huru dervid gick till, ehuru de nu, med lugnadt blod och med
hjessau afkyld genom ålderns snö, knappt mera fatta, att de
någonsin tagit saken så hett. Men ännu mindre skulle de det
förstå, ifall herr Z. T. finge tillfälle underrätta dem derorn, att
de, sökande göra sin innerligaste literära öfvertygelse gällande,
förtjenat siittas ä la porte och jemföras med den lumpnaste
lurk på stående galleriet. Det var i den tiden, då
restaurationen begynte luta till sitt fall, och inom franska folkets
intelligens försiggick en revolution, om hvars djupa beskaffenhet de,
hvilka för tillfället voro högsta hönsen i korgen, af Guds nåde
ej fått behörig upplysning. Men mängden, om den ock glömt
mycket, hade dock mycket lärt. Under imperialismens hårda
tider och de derefter följande olyckorna hade Europas
lättrörligaste folk vant sig att taga de menskliga sakerna på fullt
allvar. Detta allvar hade meddelat sig också åt de literära
öfver-tygelserna. Att hafva le courage de sa conviction blef äfven
inom dess sferer en stående term, som ej mer egde frasens
smidiga böjlighet. Shakespeares jätteande erbjöd ett opåräkuadt
tillfälle åt den hädangående tidens och den kommandes åsigter
att ställa sig ansigte mot ansigte nedanför scenen emot
hvarandra och kämpa om sin bättre rätt. Och striden blef
brinnande såsom den om Patroklos’ lik, om än ej så blodig.
En engelsk teatertrupp hade haft den förunderliga
djerf-heten att under sin skyddspatrons fana intränga i det förnämsta
lägret för dennas antagonister, Paris, der den imperialistiska
klassicitetcn ännu hvilade på sina lagrar, ehuru hetsiga händer
begynt rycka blad derur. Vid retadt lynne och ångrande den
entusiasm, hvartill han såsom ung låtit i det fria England
hänföra sig af Shakespeares poetiska friheter, hade Yoltaire senare
(.nedsablat” Otellos skald med det hugget, att denne vore en
drucken vilde, som en rå natur baccantiskt kastat i poesins
armar. Frasen om den druckne vilden blef en af dessa stora
fraser, dem generation efter generation hyllar såsom
trosartiklar, hvilka bespara sina adepter mödan att göra sig reda för
innehållet af deras förmenande. Förgäfves hade den aktnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
