Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett enda, men stort undantag pläga likväl nationerna nu
för tiden från denna regel göra. Men ehuru knappt något så
förstördt folk kan utletas såväl bland dera, öfver bvilka
civilisationens morgon grytt, som bland dem, de der ännu vandra i de
mörka landens skugga, hvilket icke skulle sträckt ut varma
händer till att verkställa ett sådant undantaag, gäller detta ändå i
hvarje specielt fall föremål, som äro så enstaka, att, ju innerligare
den kärleken är, hvarmed de omfattas, desto mindre kunna de
vidga sig till ett allmänt intresse. Denna kärlek måste kanske
till ocb med dela kärlekens vanliga lott att synas för dem, hvilka
den icke angår — egoistisk. Men om egenkärleken någonsin
kan draperas af en vacker, rosig slöja, gör väl den, som
bortfläktas af älskande andar från en nations forntids anlete, en
sådan tjenst, när den omsider fallit neder. Det är ju ett så eget,
underbart förhållande med en dylik forntid. Den framstår som
en dubbelhöfdad fridsäll Janus, på en gång bestrålad af österns
gryende och vesterns sjunkande sol. Den är folkens ungdom
och ålderdom tillika. Hvem erinrar sig ej med rörelse sagan
om ynglingen, som lekande med dödsfaran på Alpernas spetsar
nedersjönk i deras bottenlösa klippgraf och efter flyktade
men-niskoåldrar framkallades derur åter, bibehållande ett utseende
så lefnadsfriskt, som om döden endast en stund tidigare kysst
bort hans ande. Och ändå var han jemnårig med sin slägts
förfäder! Gjuter ej detta sällsamma möte af koncentrerade
motsägelser, denna mystiska ljufhet, som talar ur
månskensblicken af hvart och ett folks forntid, sitt skimmer deröfver? Vi
tro så. För det ungdomligas skull, som drifrer opp evigt friska
blommor ur forntidens grafvar, ser väl den bättre delen af
cf-terverlden, hvilken städse känner sig dragen till ungdomen, som
till något med sig sjelft befryndadt, gerna, att den
förstnämndas diktuppfyllda bäfder och dess häfdatecknande dikter, när
de gömt sig på djupet af senare skalders lyra, kallas fram på
vingarne af strängar, dem en ny tid utspännt öfver denna.
Men såsom man med vördnadsfull glädje skådar sin moder i den
enkla drägt, hon burit sedan forna dagar, ehuru den ej fullt
motsvarar stundens nyckfulla infall, önskar man ock nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
