Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att dessa ord äro lika allvarligt menade som sagda,
förstås af sig sjelft, äfven om man icke visste, att en af de
samvetsgrannaste händer, som någonsin fört en svensk penna, dem
nedskrifvit: ty det är Atterboms. Men huru de kunde gälla
„Törnrosens skald“, är nu mera icke lika lätt att fatta.––––––-
Vi bafva, såsom hvar man vet, allaredan kommit fram till
hösten 1842. De svenska tidningarnes feuilles cVautomne spara
ingalunda nu heller omdömen öfver „Törnrosbokens“ författare.
Men de gifva honom nu helt andra namn än „Svenska
Lite-ratur Föreningens Tidning“ fordom, och omdömena om honom
sltalla helt annorlunda. — Den rubrik vi, genombäfvade af
rysning, ställt ofvanför dessa rader, är en af dessa
mångskiftande och likväl hvarandra så lika benämningar, af hvilka ett
visst svenskt blad, med ett sött namn, hvimlar. Öfversatt till
ett modernare talesätt, betyder den ingenting mindre än: livar
mans niding. Och allmänt känd är den definition derpå, som
en högt uppburen skald lägger i en mans mun, den der visste
sig vara i samma fördömelse, hvari Almqvist nu med vandaliskt
jubel förkunnas befinna sig. Den innehålles i nedanstående
rader:
„Nar jag nämnes, skrika barnen, glädjen llyr ur gästfritt lag.
Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm.
Fridlyst är jag i min hembygd.
Denna sjelfbekäunelse låter ju icke så litet ryslig.
Uti ett nyligen hit ankommet nummer af en annan svensk
tidning heter det om samma med nidingsmärket: varg i vveum,
brännmärkte författare ungefär sålunda: „det lönar ej mera
mödan att tala om honom. Han är försvunnen, död, Och
efter sjelfspillingar ringer man icke i klockorna“. — Detta lärer
väl ännu vara ett talesätt. Men hvem kunde det väl förvåna,
äfven om det vore någonting mera: nämligen: ett sätt att vara!
Förunderligare synes det kanske deremot, att icke
åtminstone en hel menniskoålder, utan endast något mer än ett
lustrum ligger mellan den citerade åsigten af Atterbom — en åsigt,
hvilken äfven dess egen upphofsraan sannolikt nu mera sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
