Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,,Så mycket torde åtminstone böra medgifvas, att derat’ (af
den anda, stil och ton, som herrska i den bedömda författarens
skrift’ intet svenskt „diableri“, ingen på Manhems grund
uppväxande Satanic School är att befara. För öfrigt veta vi, att intet
slags omdöme skall hindra dess författare från att trofast lyssna
till sin egen genius; icke ens vårt, när vi stundom tycka, att han
missförstår den. — Hvad egde en äldre tids stora skalder och
tänkare, som uppehöll dem, äfven under de svåraste, de bittraste
jordiska förhållanden? Hvad egde de, som nutidens vitterhetsidkare
till största delen icke ega? Två ting: det ena, en stark, en
samvetsgrann vilja; det andra, ett enkelt, icke dubbelt, än mindre
fler-faldigt syfte for sin verksamhet. De voro icke sjelfsökare och
sjelfdvrkare; de sökte, de dyrkade någonting vida bättre än sitt
sjelft. Den utsigt, som innerst skimrade för deras själs ögon, var
icke njutningen af smickrad fåfänga, det var en hög, heroisk
synbild af kärlek, af fosterlandsära, af himmelsk visdom. För sådant
ansågo de värdt att kämpa, lör sådant ansågo de äfven värdt att
lida — utan att finna sjelfva lidandet förunderligt och. utan att
anropa jorden till vitne derpå. De uthärdade, emedan den lott att så
förtäras, räknades af dem för tillräcklig lycka, för välsignelse nog.
Aldrig var egenkärlekens gullkalf den gud, för hvilken de knäböjde,
deras gudomlighet var den allt genomstrålande själ af lifvets
egentliga lif, vid hvars beskådning deras känsla flödande störtade sig,
liksom ur en himmelsklar källa, att sprida grönska och dagg öfver
tillvarelsens ofta ödsliga trakter. De ville blott ett — nämligen
detta enda; allt annat behandlade de blott såsom medel. Derför
gjorde de sin väg framåt stundom med sina samtida, oftare «fan
dem, eller blott med ett ringa sällskap. De genombröto alla hinder,
liksom en obetydlig vigg klyfver väldiga block, om dess egg är
enkel, skarp och säker. Väl är det sannt: for en del af denna
öf-verlägsenhet stå de i förbindelse hos de tidehvarf, i hvilka dem
beskärdes att lefva; tidehvarf, der hugstor kärlek, der hjeltesinnets
ljus och andaktens värma voro långt allmännare än i våra dagar;
men ätven då saknades hvarken frestelse eller förstörelse. —
Jem-väl nu lefver mången, som älskar poesin varmt, men huru mången,
som älskar henne rent? Huru mången, som älskar henne med sin
hela, sin odelade varelse ? Huru mången, for hvilken hon är på
fullt allvar en glad vetetiskap — den ljusaste gestalten af visdom
och gudalära.
„Törnrosens“ skald är en af dessa få; derför liar han redan
fattat fäste i ett antal „ungdomliga hjertan“; och ur dem framgryr
hans tid — en tid, då mången af ögonblickets ryktbarheter
förbleknar“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
