Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
urskulda sig, som betecknade just motsatsen af sjelfförtroende
och endast kan förklaras genom den brist på deltagande, hvaraf
han mer än någon annan utmärktare samtidig författare länge
hemsöktes, ehuru han måste veta med sig sjelf — och
billigheten skall väl icke frånkänna honom all rätt dertill — att hau
förtjenade åtminstone en riDga del af det erkännande, som
rike-ligen vederfors skalder, hvilka voro oändligen honom underlägsna
i skapande krafter. Möjligen skulle man kunna förklara mer
än ett bland de afsteg, till hvilka Almqvist i senare tider gjort
sig skyldig, just från känslan af det armod på sjelfförtroende,
hans landsmäns likgiltighet emot honom fostrat. Dessa hade
dessutom sport, att han, öfvergifvande civilisationens soliga
kullar, för ombytes skull med samma händer, med hvilka han
sedermera nedskref aSignora Luna11, fört — plogen öfver kullar
af helt annat slag. Och äfven denna Cincinatus-osed kunde
ingalunda i våra dagar särdeles bidraga till stärkandet af en
rubbad fides.
Så ungefär stodo Almqvists aktier, då ltTörnrosens bok’1
först såg dagsljuset. Nu bröts — det kunde ej hjelpas —
åtminstone något likgiltighetens is. Atterbom uttalade, ehuru i
i början med återhållen andedrägt, sitt vänliga: varde ljus! och
det begynte åtminstone för någras blickar skymta en hägring af
klarhet kring skaldens sällsamma målningar. Ifven från Finland
förnams vid denna tid en ädel, beundrande stämma, *) som
gjorde Almqvists vid sådant ovana hjerta godt. Denna period
af hans skaldiska lif var kauske den fridfullaste, hvari han
någonsin andats. Äfven han rönte nu det, hvaraf konstnären,
såsom han sjelf bekänt, har oändligen mera behof än af
ttberöm-met71. Han kände ttglädjen af att vid sin sida se en
medkän-nandc — en, som, när han står framför taflan, förstår livad
artisten har velat och älskar, hvad han älskar11. Det var väl
känslan deraf, att en sådan fläkt af menskliyhet andades kring
honom, som ingaf idén till Signora Lunas humanisering och att
måla ..kapellets11 innebyggare sådana som menniskorna verkligen
*) Knnebergs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
