Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro. Deu teint af andeväsende, som obestridligen vidlåder de
flesta bland den enslige mästarns tidigare taflor, begynte gifva
vika för ett inkarnat af menniskofärg. Det mystiska
trollflöjts-ljudet begynte öfvergå till fulla toner ur ett meDniskobröst. Ett
hufvudkaraktersdrag, bvilket i olika nyanseringar stod tecknadt
på de flesta gestalters panna, dem Almqvist målat —
betydligast likväl på Tintamaras — lemnade rum åt andra, som gåfvo
anletena ett menskligare uttryck. Ty skalden framstälde ej
mera varelser, hvilka, förskjutna af menskligheten, egde qvar
endast den tvetydiga lyckan att af nästan inga menskliga begär
och bebof vara vid densamma fastade. Med ett ord: Almqvists
gestalter liknade allt mindre en skara, bvilken mystiskt rör sig
i halfdunklet, som af det nedfällda förhänget åstadkommes och
hvaröfver nästan en likfärg sig lägrat, ehuru naturen utanför
lefver glad i solstrålar, fågelsång och böljornas friska gång. III.
III.
Vi hafva uti det föregående sökt visa, huruledes den milda
känslan af ett menskligare beteende från andras sida närmade
Almqvist uti dikten allt mera till menskligheten. Men ehuru
verkligheten sålunda ur diktens spegel vänligare log emot
skalden, mötte honom verkligheten uti lifvets förhållanden ej med
samma hulda blick. Han fördristade sig t. ex, att inlemna
ansökning om en ärofull plats i samhället — den estetiska
professionen i Lund — den han med sin, äfven af författaren i
ttMor-gonbladet71 vitsordade amångsidiga bildning71, sitt vidt omfattande
mått af kunskaper, rikt som hans snille, tycktes vuxen att fylla
med heder lika väl såsom hvilken annan man som helst i Europa.
Ej heller hade hans skrifter då ännu gifvit skälig anledning till
förargelser af något slag. Möjligen saknade han likväl något,
hvaraf vid detta tillfälle synnerligast gjordes honom behof.
Måhända egde han ej den själsstyrka, som man är van att fordra af
— andra, hvilken kunnat ingifva honom en stor glädje deröf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
