Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnets behandling, var dock oändeligen olika. Yisserligen
framträdde Lisette redan i berättelsen liksom sedermera uti
skådespelet såsom ett vidrigt vilddjur i menniskobamn, utan någon
enda sannt mensklig försonande och medlande egenskap eller
känsla; och Sebastian var till en början ej stort bättre, han
heller. Men utgången visade dock, att det kunde blifva folk
ännu af detta odjur. Och i honom röjde sig åtminstone
skadedjurets kraft. Dertill kom, att läsaren liksom inledd i detta
brutala menageri genom den mästerligt tecknade färden midt
ibland glupande ulfvar i dessas naturliga gestalter icke fann
öf-vergången till dem, som nog knapphändigt skyldes i
mensklig-hetens fårakläder, allt för skärande och abrupt.
Bekymmersammare förhöll det sig visserligen med berättelsens
hufvud-hjelte, den eländige, gamle barouen. De andra invånarne på
Rautakylä framträdde, såsom sagdt, med omisskänneliga anspråk
uppå att helsas såsom vilda djur af argaste slag. På en sådan
utmärkelse kunde den arme friherren, deras herre, för ingen del
göra anspråk. Han låg der snarare såsom ett förolyckadt
exemplar af det minst intagande bland husdjuren, och dertill såväl
moraliskt som fysiskt mer ån till hälften förtärdt af smuts och
elände. Men man kunde åtminstone icke då ännu ana till, att
hos denna eländiga halfmenniska slumrade anspråken uppå att
på fullt allvar ligga och gälla såsom en prototyp af det
lysande gustavianska tidehvarfvet. Och man tröstade sig, så godt
man kunde, med det märkvärdiga ordet, hvilket den gamle Tieck
en gång yttrade till Geijer: ttes muss auch solche geben!” Det
förekom icke så alldeles osannolikt, att under eländiga,
nedtryckande senare förhållanden en svag, illa danad själ kunde
ända till ytterlig karrikatyr missbilda anlag, hvilka hos honom
tidigare uppstått genom åverkan af ett tidehvarfs lynne, bärande
inom sitt sköte lika rika frön till godt som till ondt. Man
tyckte väl, att det var både synd och skam, att menniskan
kunde så förfäas; men man bar dock med behjelplig resignation
detta individuella missöde, som drabbat en qvasi-like, så länge
han åtnöjde sig med att vara ett fä för egen räkning och icke
hade åtagit sig det ansvarsdryga kallet att i sådan egenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
