Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll så långt, att intet vanligt hinder kunde anföras nog giltigt
såsom skäl dertill. Och lyckligtvis inträffar ett sådant hinder
ganska sällan i menniskolifvet, på samma gång det är det mest
bindande näst efter det, som förorsakas af den sista långa
hvilan. Men dessa omständigheter hafva ju intet med
literaturhi-storien att skaffa och således ej heller annat än på ett
medelbart sätt med „Saul“.
Men att jag efter en så lång mellautid ånyo fattar i
pennan för att i en, om än kort öfversigt förklara, huru jag —
såvidt jag ännu efter ett års förlopp har det klart lör mitt
minne — hade tänkt mig framställningen af detta ämne, det
berör i så mycket högre grad detta sorgespel. Ty blott det
intresse, „Saul“ förmått ingifva läsarne af mitt förord, kan
väl förklara de från många håll till mig ställda uppmaningarne
att slutföra den kritik öfver deita sorgespel, ln artill jag hade
begynt ett utkast.
Och denna dikt förtjenar i sanning, att man antager sig
den med ett ej genast försvinnande och bortdöende deltagande.
Och likväl vore det ett bedrägeri mot min innersta
öfverty-gelse, om jag sade, att detta deltagande vore förnämligast
fram-manadt af diktens dramatiska värde. Några högre fordringar i
detta hänseende har den ingalunda förmågan att kunna uppfylla.
Men såsom ett literärt verk öfverhufvudtaget och specielt såsom
poetisk produkt fyller det nog sin plats, äfveu om denna
ställes en hel hop öfver de hvardagliga fordringarne.
Jag är skyldig att uppvisa de grunder, på hvilka jag
stöder såväl det gränslösa berömmet som ock dess begränsning,
och jag skall försöka att uppfylla denna min skyldighet utan
att behöfva begagna mig af allt för många ord.
Det är kändt, att bland de bevis, som anföras derpå, att
poesin bör anses såsom den mest immateriela af de fria
konsterna, man vanligen finner omnämnd den omständighet, att den
för sitt framträdande ej har behof af något yttre medel, ehuru
ju redan tonernas verld, om ock för våra ögon ofattlig,
betingas af luftens^ dallring. Men om man närmare begrundar denna
sak, skall man dock stanna vid den slutsats, att äfven poesin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
