Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bilder från tiden närmast före franska revolutionen.
(1843).
I.
Med undantag af Napoleon uppträder måhända i
verlds-tragedin, som den nyare historien diktat, ingen person väckande
ett djupare dramatiskt intresse än Marie Antoinette, hon,
hvil-ken måste falla först, för att Napoleons fall en gång kunde
blifva omätligt. Hon går under, hon störtar så, som endast
den kan störta, hvilken stått på en höjd, lik hennes. Till
hennes fall sammansvärja sig de två oförgängliga tragiska
faktorerna: hennes öde och hennes skuld. Men detta öde är ej
lumpet, ej gnatigt; det suger sig icke vampyraktigt fast vid
hetmes hjerta blott för att ilsket släcka sin toma törst efter
dess blod. Det är stort, det är mäktigare än det, för hvilket
Pelops’ skuldbetyngda ätt faller ett försonande offer. Ty der
är det endast en enstaka slägt, som hopande bördan af sin egen
skuld på massan af sina fäders dignar derunder. Men det ödes
hand, hvaraf Marie Antoinette drabbas, ristar djupt sitt „¿vayxr“
på en grund kolossalare än Notre Dames murar. Likasom
Herku-les grep i jätten Antaeus, hafvets och jordens son, och lyftande
honom från det moderliga skötet skakade hans lekamen bård t,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
