Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utsigterna att åtminstone realisera detta dilemmas senare
\ilkor tycktes lofvande nog. Slutet af Januari och början af
Februari månader är den sämst valda tid för sjöfart på
Medel-liafvet. När den för ttVirgilios” afresa utsatta stunden var inne,
for stormen vildt rytande öfver hafvet och upprörde detta ända
till dess djupaste grund, liksom den der jätteräfsan, om hvilken
Kalevala sjunger. Men stormens mening syntes för ingen del
vara densamma, som den af moderlig sorg förda räfsaus. Icke
till lif ville han kalla upp det, som hafvet slukat, utan tvärtom
kasta ned mot djupet allt, som från lifvets höjder kunde
ryckas.
Vår Virgilio, olik deri sin skaldiska namne, som ledde
Dante under hans underjordiska promenader i t,Divina
Comme-dia”, ville i det längsta undvika äfventyret att nedersänka sig
sjelf och dem han bar till submarinska upptäcktsresor. Öfver
ett helt dygn hade han uppskjutit sin afresa. Men ehuru
ovädret, i stället för att stillas, tillväxte i samma progression som
vår otålighet, måste ttVirgilio” omsider foga sig uti sitt och
vårt öde. Dess herr kapten nödgades befalla: ttsätt maskinen i
gång!” Det var således ute med vår ttGalgenfrist”, såsom
någon, icke ämnad att drunkna, kunnat uttrycka sig.
Min afsigt är ej att skrifva en sjöroman. Detaljerna af
väder och vind, af sjö och våg hafva således i och för sig sjelfva
för mig ingen betydelse. Endast ställda i sammanhang med
menskliga förhållanden kunna de denna gång vinna en sådan.
— Då vi trängde oss fram genom det icke särdeles
välberyk-tade utloppet af Livornos hamn, behöfde vi lyckligtvis ej låna
ledning af det monument från förgångna tider, hvilket sjelf
trotsande förstöringen så ofta kastat en graffacklas dystra sken öfver
annat, som vigts åt undergången. Denna fyrbåk, som för fem
och ett lialft sekel sedan upprestes på en klippa af de
vidtfa-rande, hafbeherrskande, stridbara Pisanarene, stirrade nu ned
på oss med skumma, sitt ljus beröfvade blickar. Först när
mörkret tränger på, återfå dessa en förunderlig glans. Tolf
dubbla argandska lampor gjuta en flod af ljus vidt omkring
öfver den ödsliga rymden. Då dess stund att lysa var kommen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
