Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deraf. Men det var ju ej första gången, menniskorna riskerade
åtskilligt för glädjen att likna fransosen. Det blef dervid, att
vi skulle begifva oss ut i lians kölvatten. Med spännande
otålighet afbidade man de tvänne timmarnes förlopp.
De liunno ej förlöpa, innan det visade sig, att, så
obetänksamt än vår kaptens löfte ljöd, han likväl vid dess
afgif-vande ådagalagt vida mer sakkännedom och beräkning af rätta
förhållandet, än någon af oss i vår stora ifver att mästra
honom kunnat ana. Icke halfannan timme var förgången, då det
fransyska fartyget åter ganska beskedligt sökte hamn och
blygsamt deri kastade ankar. Ingenting kunde verka mera lugnande
på sinnena än denna händelse. Vår lilla koloni uti San Stefano
var sammansatt af menniskor, tillhörande 7 å 10 särskilda
nationer. Men bland oss alla fanns dock ingen, som icke hade
så djup respekt för fransosens kurage, att han ej tyckte sig
utan att törlora ett grand af sin krigsära, kunna hålla sig på
mattan, der sjelfva fransmannen blifvit slagen från fältet. Man
tätiade derför om att betyga sin aktuing för den nyss förut så
styft missfirmade chefen på „Virgilio“. De modestaste bland
oss voro så slagna at blygsel, att de utan alla expektorationer
drogo sig undan för att etablera sig, så godt det ville låta sig
göra, i vårt nya läger. Om den stormodiga expeditionen till
lands var nu mera ingen fråga.
Två hela dygn tillbragte vi nu i denna undangömda vrå
af verlden, hvars starka klipparmar, liksom symboliskt, krossade
det vida hafvets vågor, innan de bunno fram till vår fot, och
dess gny och brusning, förrän de med hela sin styrka slogo
vårt öra. Liksom ej längesedan Toskanas milde,
menniskovän-lige hertig, hvilken stundens stormar äfvenledes kastade till
denna sista utpost af hans land, hade också vi kunnat lefva
nöjda i San Stefano, ifall vi icke, liksom han — sans
compa-raison likvisst — behagat förelägga oss högre syften än det
att uti idyllisk ro tillbringa våra dagar skiljda från
verldstumul-tet. Men det var oss icke nog att vara de förste i San
Stefano, emedan vår håg lekte med den längtan, att vi måtte
regera med de andra i — Rom. Hvarför hade ej Caesars am-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
