Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning emot sin egentliga bana. Liksom hade det, barmset
öfver att ej sjelf kunna skrida framåt, velat göra hvarje
framgång äfven för alla andra omöjlig, vände det sig med hela sin
längd tvärs öfver den branta landsvägen. Under alla dessa
offensiva och defensiva rörelser var denna flyttbara bastion utsatt
för krängningar, våldsammare än aV’irgiliosfl de föregående
dagarna. Men dess seghet att enligt gammal vana ändock stå
upprätt hånade ännu på obegripligaste sätt alla tyngdlagar. Det
var den ottomaniska Porten i sammandrag, med den skilnad
likvisst, att omnibusen ej stöddes utifrån af välvilliga kristna
händer.
Medan alla dessa omsvängningar för sig gingo, satt jag i min
enslighet, försänkt i omnibusens ödsliga rymd och i denna
ödsliga likgiltighet, hvari nordbon försjunker efter hetsig
öfveran-strängning af själens och kroppens hela spänstighet. Jag märkte
väl, att det bar på tok, men tänkte dervid blott: impavidum
ferient ruinae, utan att hafva kraft att besinna, hnru onyttig
och derför äfven oädel en sådan sjelfuppoffring vore.
Under denna cynisk-apatiska kontemplation saknade jag
dock ej mina små fröjder. En af de der beskedliga tyskarne,
som med sitt skriande hade velat hjelpa mig från landsvägen,
tittade i känslan af sitt goda samvete vänligt in och yttrade sig
och sade: usteigen Sie mahl doch heraus, mein Herr!” Men
då jag, med bitter ironi, endast genmälde, att mitt qvarsittande
blott var ett nödvändigt försigtighetsmått, hvarigenom jag
möjligen undginge vådan att såsom syndabock ånyo utstötas i öknen,
drog han sig helt försagd undan. Derefter framträdde
konduktören och kastade en bister, forskande blick in i det öfvergifna
åkdonet. Hvad han tänkte, vet icke jag. Han yttrade
åtminstone ej ett ord. Men mången gång har sedermera den syndiga
tanken trängt sig på mig, att han endast ville öfvertyga sig
derom, att jag ensam satt qvar. Knappt hade han aflägsnat
sig, innan vagnens rörelser blefvo än vrångare och oroligare än
förut. I detta ögonblick trädde till vagnsdörren en silfverhårig
gubbe, som redan förut hade ådragit sig min uppmärksamhet
genom det energiska i hvarje sin rörelse, då han bröt sin van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
