Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga tystnad för att uttala cn åsigt, livaraf hans inre hade
gripits. Jag tyckte hans hufvnd då liknade dessa stycken af
Hel-vetiens glacierer, hvilka, annars så lugna, bryta fram med
oerhörd kraft, når de en gång blifvit lösryckta ur sin dvala
liknande ro. Han hade knappt sett mig, innan han ropade:
de-scendez! Det låg uti hans kommando-ord någonting
imperatoriskt, någonting af denna viljans allsvåldiga kraft, som stegrad
till sin högsta potens hos hjelten instinktlikt uppenbarar för
honom det rätta, enda, aldrig återkommande ögonblicket, då den
seger, som räddar eller krossar stater, bör och skall vinnas.
Descendez! upprepade mannen än en gång. Och ovilkorligt,
nästan besinningslöst följde jag hans uppmaning. Det var hög
tid. Min fot hade knappt ännu lemnat fotsteget, då bakom mig
den trojanska hästen ramlade öfver ända, krossad under en
ava-lanche af dess sönderbrutna pyramidaliska påpackning. Der
låg den nu såsom en karrikatyr af Tröjas egen jemmerliga
förstöring. Den hade brustit såsom ett korthus, uppbygdt af
bar-nahänder och drabbadt af ett hammarslag, eller såsom en
varelse, hvilken längesedan tom på allt hopp om bistånd från en
högre verld ser äfven sitt sista jordiska hopp illusoriskt
försvinna. Det hade varit fysiskt och psykiskt omöjligt, att något,
som lefvande stannat qvar i vagnen, lefvande kunnat dragas fram
ur dess ruiner. Så tillintetgjord var den.
Men med oändlig Ijnfhet döt genom min ånyo vaknade
själ känslan af att så oförtjeut, så förunderligt hafva räddats åt
lifvet och dettas högsta sträfvanden. Saliga barnatro, buren,
jemte allt annat af det bästa, vårt hjerta besitter, från
helgedomen af ett fromt hem, hur strålade du ej fram med föryngrad
härlighet och styrka! Hur svagt, hur slött tycktes ej i denna
stund af underbar räddning de höglärdes hån emot denna tro,
hvilken ser försynens hand skyddande utsträckt ej endast öfver
menskligheten, men äfven öfver den arma, förgängliga individen!
Ett bibang till dessa känslor dref mig att omedelbart derpå
gifva min hand åt jesuitelevcn, hvars farhågor jag vid Elba sökt
trankiliisera med den trösten, att äfven Patroklos hade fallit.
Jag bad honom uppriktigt vara god och förlåta mig min stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
