Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om än tanken dröjer vid minnet af slika
skräckscener, sliter den sig likväl gerna löi ur deras bemska förtrollning.
Och den behöfver ej flyga långt från den skådeplats, hvars på
slagskuggor rika företeelser vi här efter naturen tecknat, innan
den varsnar en mötesplats för ljusare krigiska minnen. Der
borta på hällen vid yttersta kanten af hamnens högra straud
stod ju ej längesedan en hop unga krigare, tagna ur den
ta-vastländska bataljonens leder, och visade sig, ehuru första
gången då i elden, icke ovärdige den högsta lycka och heder,
men-niskolifvet har att erbjuda mannen: lyckan, hedern att hägna
sin fosterjord. Ty ännu står väl den satsen fast, som för
tretusen år sedan uttalades af alla fosterländska hjeltars ättefader,
Hektor:
„Blott ett tecken är godt: att värna fädernejorden“.
Och denna vår tankes glada utflykt har äfven det goda
med sig, att den för oss midt i ett ämne, som vi anse
högeligen förtjent af att upptagas till närmare betraktelse, än hittills
åtminstone i publicistisk väg egt runt, och i hvars föremål vi
älska att se kanske den ljusaste sidan, som det närvarande
kriget, oaktadt all sin förbistring, framter till Finlands hugnad och
tröst: ämnet, som betecknas af vår artikels rubrik.
Så hastigt än de intryck, hvilka förgångna stunder under
denna händelserika tid gjort på våra sinnen, utplånas af de
intryck, dem nya ögonblick oafbrutet åstadkomma, glömmer man
väl ej lätteligen de sensationer, som väcktes äfven i detta land,
när det hette, att det en tid bortåt hotande kriget omsider
oundvikligen var för handen. Förhänget, som undanskymde det
förestående sorgespelet, hade väl remnat, och man behöfde
ingen synnerlig siareblick för att förutse, att det skulle komma
att svåra försynda sig mot de så kallade aristoteliska reglorna
angående enheten i tid, rum och handling; men hvilka „peripetier“
i sin fortgång och utveckling det var ämnadt att uppvisa, ansåg
sig väl ingen dödlig hvarken här eller annorstädes nog
skarpsynt att förutspå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
