Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inmura kuunen i en afgrundskittel
Att der förtorkas vid sin egen eld — —
Hvi itreu J så svaga, när det gäller
Att gripa blott en enda bräcklig stråle
Ock innestänga den till domedag!
0 tagen den i flykten! Jag vill glömma,
livad J mig gjort, om för en stund J blott
Den kasten hit till sällskap åt min nöd.
Rör ej min bön ert milda sinne? Yiljen
J ej behandla strålen hår dt som mig? — —
Ha! Om J också viljen, hvad förmår
Er bödelsstyrka öfver solens strålar!
J ären fege; frukten äfven mig.
Kanske är äfven jag mer stark än J?
Det år ert fel, om jag förmäten varder,
Då så för mig, för mig, J starke, rädens.
An mer förfärlig jag ju måste blifvit
För eder nu, än jag har fordom varit.–––––
Jag minnas vill, att när för första gången
Mitt öga nedslogs utaf dessa hvalf.
Då skymtade igenom gallrets springor
Derute vid den svarta, kalla muren
En strimma än, så vek, så klar, så huld,
Som tåren, fallen från ett älskligt öga
På den i brott aflidnes mörka anlet:
Och i den tåren utaf forna dagar
Ett minne speglar sig, som ej kan dö.
Som den försmäktande i öknens sandhaf
Ur källan frossar lif vid dödens sida,
Så, flod! mitt öga tjust din bölja drack!
Kär i den långa qvällens skymning, då
Jag törstade att fånga något ljud,
Som kunde grumla opp dess stela tystnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
