Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blir allt mera skumt. Ack, snart jag ser
Kanske ej ens dig sjelf, Du höga himmel!
Det vore rysligt uti denna stund.
Jag dig behöfver, fast ej du det anar. —
Ha! Ej din evighet förslår att räkna
De grand, som alla, alla dig behöfva.
Men du behöfver blott dig sjelf, o himmel!
Dock hvad är det, som glimmar på en gång
Fram ur din våg? Är det en gyllne skatt,
Den slagna gudar ditsänkt, då de flydde,
Som stiger opp, af skumma natten hägnad? —
O! Nu jag känner åter dig igen,
Du gyllne holme, midt i himlens bölja!
Jag minns, att en gång förr jag dig har skådat.
Men det vardt morgon och det afton vardt
Sen dessa tider många, många gånger.
Kan du med dina skatter köpa åter
Den tid, som varit, den jag trodde flydd
För evigt, evigt? Ja, du återför
Än en gång till mig vårens glada stunder,
Ty vår ju hette tiden, då jag stod
Mer djerf än nu och sände blickens falkar
Att jaga högt kring fria himlarymden.
De hunno snart till dig, som ensam stod
Deruppe, liksom nu, försagd och häpen
Och tycktes blygas för din egén glans.
De andra stjcrnor hade alla redan
Sig undansmugit hän till fjerran verldar,
Se’n de förmärkt, att deras tid var all.
Du dröjde ensam. Visste kanske ej,
Hvarthän du skulle ställa kosan — eller
Du drogs af någon omotståndlig kraft
Att vårens fröjdefest på jorden fira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
