Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och den var gudars åsyn värd. Hvad jubel
Flög fram inom naturens fulla bjerta
Med fart af solens strålar! O! hvad mod
Slog sina vingslag djupt i menskans barm,
Som vidgades, se!n dvalan deri smultit.
Skön var väl stunden. Skönare dock lyste
Den nästa, hvilken hoppet fattat djerft
Vid purpurvingen, innan plats den än
På tidens fäste hade åt sig banat.
Hur rymlig var ej verlden då, fastän
Omätligt rum uppfylldes med det hvimmel
Af blomsterdoft, af fogolsång, af sällhet,
Som om hvarandra trängdes, likasom
De haft en evighet att lefva för — och blott
Ett enda ögonblick att lefva.
Ja!
Den hjeltevällust, som berusar mäktigt
De djerfves bröst, då de med döden leka
En lek, som nästa stund är slut för evigt,
Den Höt i luften, dracks oändligt af
Hvart väsen, utan tvekan, utan tanke
Derpå, att det var vårens fröjd, som bjöds,
Att den, som vaknar från dess rus, den vaknar
Från lilvets enda sköna morgondröm.
Du bleka stjerna, vemodsfullt du log
Åt denna dröm, och, medan än den räckte,
Ditt öga slöts för att ej se dess slut.
Och såsom lampan slocknar obemärkt,
Då morgonsolen genom öppnadt fönster
Ser in i gästbudssalens vilda hvimmel,
Så ingen märkte dig, då du försvann,
Dig ingen saknade, då du försvunnit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
