Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dig sjelf dock längtan tyckes liafva gripit
Att cn gång blicka än på detta hvimmel,
Som dansade, som sjöng, som njöt, som band
Sin krans af ögonblickets eterneller,
Af lagrar, myrten eller af cypresser
Kring vårens vagn, som flög på rosenskyar.
För dig väl ingen vår bar blommat, då
Da trott, att den så länge skulle blomma.
Jag, som har frossat af dess andedrag t,
Jag, som bar döfvats af dess vingars fart,
Jag söker ej den lefvande bland döda,
Jag söker icke våren mer på jorden.
Hur många än af vårens löften svekos,
Det, att den skulle återkomma, sveks
Dock icke — ty blott det — blef aldrig gifvet.
Förbi är jordens skönhetsstund: din stund,
Du bleka stjerna, skred på dubbla grafvar.
Den ena blef åt våren redd af sommarn,
Som honom ärft, stolt som en fåfäng moder
Sin egen son. Den andra girigt gräfdes
Af hösten, som nu derpå gjuter vårdar
Af ljuget guld, från torra träden smaltet.
På dessa bäddar kan ditt matta öga
Dn hvila ut och vänta nya vårar. — — —
Likt menskohjertan hårda, ligga snart
De fält, som andats genom milda blommor;
Likt menskoord så iskall ryter vinden,
Fast förr som fläkt så varm den hviskat kyssar;
Likt menskosinnet vild förhäfves vågen,
Förr intet sjelf — en spegel blott för allt;
Flyttfogeln lik, som söker andra verldar
Och skyr den jord, dit våren honom lockat,
Så tanken ville fly från jorden. — Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
