Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Må äfvcn, då du från din rot blir skild,
Du aldrig kastas dit, der stormen döner.
Bcnhörelöen.
Skönare ej dagen nånsin lyste,
Men ej heller dagen lyste nånsin
På ett föremål mer skönt än flickan,
Som tycks mana dagen ut till täflau.
Och jag tänkte: .då så Ijuft för ögat
Bilden ler, naturens mästerstycke,
Iluru älskeligt för hjertats öra
Skulle ick(’ minsta hviskning ljuda
Af den ande, som ger Iif ät bilden.
O, om denna hviskuing ville tolka,
Hur hon lyder sjelf den lag, hon skipar:
Lagen att, hvarest hon tjusar, älskas,
Hvad mot sådan audehviskning vore
All den sång, der konsten fåfängt härmar,
Ursprungsljuden, hvilka andas kärlek.
Sällhet vidgar hjertat, hvari bilden
Trängt sig in allenast genom ögat;
Dubbelt sällt bör bröstet kännas, ridgadt
Af den storm, som fläkten skulle väcka
Om ock barmen af sin sällhet sprängdes.1’
Dagen tappade omsider striden,
Der om skönhet den förmätet täflat.
Lika herrlig sväfvade dock flickan,
Sedan dagen mattad sjunkit neder,
Och de6S bleka arf af qvällen bergats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
