Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eaii ju ondast, ocb jas är förlorad,
Om Rudolfos kärlek jag förlorar.17
Sä Elvira bad. Som bönens colio,
.¿Amen! Amen l7’ hviskade Rudolfo.
Dä ett skon Hög pä Elviras anlot;
Men det sprang ej fram ur elden, upptänd
Uti hennes ögons svarta solar,
Ej ur kratern djupt i hennes hjerta.
Var väl skenet ett Madonnans tecken,
Att i näder hou upptagit bönen?
Nej ! ur denna eld Madonnans huldhet
Icke framsteg. Snarare dess vrede
Brann deri, ifall hou velat vredgas
Ölver denna kärlek till en dödlig,
Hvilkeu bortträngt kärleken till henne.
Men ej gudtunödrens harm dock kunnat
Läua till sitt vapen denna nidiugs,
(lans, som flyttat ur sitt onda hjerta
Lömska lågor i den fria luften
Att, mordbrännande, med dessa tända
Templet, der lians sinnens afgud berrskar.
Ila! Rudollö gjort i detta hemgång;
Offret af lians kärlek tar Elvira,
Ocb till äterskänk bon honom gifver
Kanske nu sin ynnests högsta båfvor.
Jord och himmel, beder, ära, lifvet
Gerna må förintas, blott Jacoppo
Under dessas spillror får begrafva
All sin barm, Rudolfo ocb Elvira,
Hatad nu, mer än bon nånsin älskats.
Ej af fruktan, men af vrede darrar
Handen sträckt till nattomböljda dådet,
Ocb den storm, som väckes i naturen,
Öfversätter blott hans bistra känslor.
Medan allt, som ännu älskar lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
