Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från ruinerna af sina fäders
Stolta slott, från liket af sin älskling
Bort lion gick, dit klostersången bjuder.
Död var verlden, slocknad all dess glädje,
Fastän sommarsolens morgonstrålar
Slöto rikt i guldram jordens skönhet,
Som ur mörkrets armar nyss sig slitit.
På ruinen af Elviras sinne
Sorg satt dyster, talande den tanken:
(¿Solens strålar älska endast fägring;
Ej de värma mer ett menskohjerta,
Som förstode älska lijertats skönhet,
Sen Hudolfos ädla hjerta brustit.
Natten skall mig blifva dag, och klostrets
Kalla famn den modersfamnefi öppnar,
Till hvars värma mig Rudolfo inbjöd.“
ÄterAeendet.
I.
Som ett fridfullt månljus mellan töcken
Silfverhvitt bland Alper låg kapellet,
Der sin strid, till hälften vunnen endast,
Helga lampan stred mot ökadt mörker.
Tvekande förlängda skuggan reste
Bruten sig från golfvets nötta hällar;
Och fast sjelft det matta skenet darrar,
Mött af skuggan, bäfvar äfven denna.
Men än mer lion bäfvar, nederfallen
På gestalten, hvilken knähöjd tyckes
Ej ens ega skuggans kraft att höja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
