Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amru liviskar om sin sorg, som bränner
Iljortat, då ban tvingas till att ofFra
Gammal vänskap åt sin furstedyrkan.
Svårt ej valet blir dock för den trogne
Mellan paradisets gunst och stoftet.
Den, som skattar högst bland lifvets skänker,
Att få kasta det för furstens fötter,
Kan ej tveka att ät straffet viga
Sina vänners skuidbetyngda hufvud.
Derpå yppar Amru, bur’ lian upptäckt,
Att den vise, utaf irrbloss bländad,
Yågat yrka, att Almansors-glansen
Vore blott ett återsken af Allahs,
Att den liöges starkhet vore svaghet,
När den vägdes af den Högstes händer.
Ifrigt manar Amru nu Almansor
Att sin styrka öfva på den fräcke,
Att med hämdens blixtar hädarn krossa,
Så dess spår må plånas ut från jorden,
Och dess nödrop fåfängt storma himlen.
Fursten hörde tigande förtalarn.
Och då barmen, sjudande i hjertat,
Gjöt en mörkröd eld uppå hans anlet,
Menar Amru glad, att hemska branden
Skulle den försmädade förhärja,
Men gå, skonande, långt bort från smädarn.
Sina blickars falkar sände fursten
Plötsligt till att jaga rundt kring salen,
Och lian sporde ljudligt, liksom åskan
Spörjer jorden, som derunder darrar:
ttAr den vise Ilarun vorden furste,
Eller dock en furstes vederlike?”
Svaret i den vida saln var grafvens
Svar på mensklighetens alla frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
