Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är det glädjens tår, som sprider glansen,
Återskenet af en ännu högre.
Men från skaran skild, som smält tillhopa
I förenadt hopp och samma sånger,
Sitter utanför på kyrkogården,
Ensam lik en suck i öknen kastad,
På en ensam graf en menskovålnad.
Steg den upp ur griftens djup att stelna
Till en vård, der ingen sådan stäldes?
Eller väntar den ännu att sjunka
Dit, der ej förgängelsen behöfver
Vårdar, hvilka om dess styrka vittna?
Fåfängt så du spörjer. Ej för lifvets
Frågor något högljudt svar hon eger.
Som blott väntar svar på dem, hon ställde
Sjelf till döden — Ack! hon länge väntat?
Ej hon märkt den menskoström, som gjorde
Glad sin vallfart till den öppna kyrkan;
Ej hon hör den sång, som derur brusar.
Ej af lifvets grannskap låna hennes
Heta böner värman; dödens gifver
Henne all den eld, hon ännu känner.
Men den ej förmår att smälta någon
Isad tår i det förgråtna ögat.
Grafvens kulle är det slutna tempel,
Dit hon sänkte alla sina tankar.
Intet genljud bryts mot griftens väggar:
Stum som denna är ock hennes klagan.
Och dock klappa i de matta slagen,
Som i hennes bröst om lif än hviska,
Lika heligt tro och hopp och kärlek,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
