Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så att det tycktes vilja spränga banden
Och ila ut för att förent med alltet
Sin sällhets öfvermått få blanda med
Dess egen siillhet. Men mot qvällen redan
Det lidit. Solen såg tillhaka opp
Från templets dörrar, vettande mot vetter.
Igenom hvilka den sig tänkte draga
Från verldstumultot undan, än en gång
På all den prakt, den trollat fram ur intet.
Då blossade dess anlet, fullt af lif,
I)å smälte all dess trötthet åter hort,
När den såg sina händers sköna verk
Och hörde fröjdens orgeltoner brusa
Allt högre gensvar till naturens jubel,
Till menniskans, som glömt vid denna anblick
De spillror af sin egen lycka, som
Så ofta fordom sårat hennes fot;
Som äfven fraktan glömt, glömt detta minne
Af tiderna, som stunda, hvilket pekar,
En evigt vaksam lots vid fören stäld
Af lifvets farkost, på dess blindskär, hvilka
Ur tidens vågor titta opp förstulet
Att sluka få vår lycka och oss sjelfva.
Allt, fordom, framtid, var dock nu förgätet
I denna stund af hoparne, som drncko
I fulla andetag den glädjes nektar,
Från jord och himmel nedergjuten nu
Och utaf ögonblicket åt dem iskänkt.
Då följde äfven jag med strömmen, men
Fastän jag trängdes af dess ständigt nja
Förökta vågor, fast. ntur dess djup
Uppdykade ett sorl, som steg allt högre,
Jag kände mig så ensam som en pilgrim
I Petras öknar, hvilken längtar bort •
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
