Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till helga staden. — — — — —
Dock nej! Allena var jag icke då,
Ej stum den verld, som närmast hade slutit
Sin ring kring mig. Så mången aning steg
Fram derutur och talade till mig.
Men dof ljöd rösten, liksom om den kommit
Ur djupet af en graf. Ha, dädan steg
Den också nu — utur Din graf, o Fader!
Fast ingen jordisk stämma ännu liviskat
Till mig derom, att denna redan stod
Med öppnad dunkel famn att trycka Dig.
— — — — Snart trängde visshet,
Liksom ett underjordiskt, kyligt källsprång,
I hjertats nya tomrum, och i det
Försjönk för långlig tid all lefnadslust.
Med hvilka ögon såg jag icke då,
Hur solen majestätligt lugn sjönk ned
För att på purpurbädden njuta livila
I några ögonblick och för att sen
Med nystärkt kraft och lust begagna åter
Sin fulla seger öfver mörkret vunnen.
Jag tänkte: Han skall väcka åter allt,
Som lif och anda hyste, till nytt lif
Från dvalan opp. — Din slummer dock, o Fader,
Den måste bli så lång, så lång, så lång!
För första gången qvällens svala vindar
Ej kunde fläkta bort från ynglingshjertat
Bekymren, som om dagen der sig lägrat.
För första gången nattens täta vingar
Ej kunde skymma bort för slutna ögat
De sorger, som vid lägret vakna sutto,
Likt vårdarinnor med förgråtna ögon
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
