Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klart blickande på mig igenom tidens
Ocb nattens töcken. Afven morgonsolen,
Som gjöt sitt sken omkring min lefnads gryning,
En vänlig gloria gjuter än kring detta.
När gröna kullarno, som barndomsdalen
Inhägnade, de armar också voro,
Hvaraf min hela verld slöts in, dä, Fader,
Uti min själ Du väckte upp en aning
Om all dun herrlighet, som byggt och bygger
Bortom de tränga gränsor ljusa slott;
Men äfven om den storhet, som kan lyfta
Sin hjessa, ödmjuk hög, mot himlens hvalf:
Hvars hjertas kärlek famna kan en verld,
Fast trång är dalen, hyddan ännu trängre.
Jag glömmer aldrig, när Du tolkade
För gossen språket, som i Hellas’ lunder
Ljöd mera skönt, än något sedan ljudit
Från menskoläppar; eller Du förtäljde
De bragder, hvilka växte herrligt höga
På ofruktbara böljor, ödslig strand,
Men gjorda bördiga af glödhett hjertblod,
Framflytande ur kämpabarm, då inänner
Försökte värna sina ringa hyddor
Och sina hö va tempel, resta upp,
Ett konstens under, utaf mästarhänder.
Då brann Din håg af uugdomseld: vid denna
En eld uti mitt eget hjerta tändes,
Som än ej hunnit släckas ut, fastän
Så mången låga, hvilken sedan blossat
Derinne, småningom förkolnat ren.
Och åter mins jag, hur Du trädde fram
Inför den menighet, som andakt kallat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
