Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I fjerran öster randa spridda moln.
Nattljusen brunnit ut, och Ijutlig dag
På fjällens spetsar står bland töcken.
Jag måste gå, om jag vill lefva, eller
Bli qvar och dö.
Julia.
Det ljnset, som derborta
Syns, är ej dagens ljus — jag vet det, jag.
En meteor det är, som solu utandas
Till fackelbärare åt dig i natt.
Att lysa på din färd till Mantua.
Derför, blif bär! Du ej beköfver gå.
Romeo.
Låt mig bli gripen, låt mig ljuta döden;
Jag är tillfreds, om blott du vill så ba.
Jag säga skall: den skymningen är icke
En morgons öga, som bar grytt, den är
Ett bleknadt återsken från Cyntbias panna.
Det var ej lärkan, bvilkens driller föllo
Från bimlens livalf, högt öfver våra kufvu’n.
Jag stannar hellre qvar, än jag vill gå.
Kom död, välkommen! Julia vill så ba.
Mitt lif, o sägom: det är än ej dag.
Julia.
Det är, det är! Bort, skynda, ila bort!
Det lärkan är, som sjunger utan ton,
Som stöter skarpa, sträfva missljud ut.
Man sagt, att lärkans röst gör ljufva språng;
Det är ej så: den skiljer ju oss åt.
Man sagt, att lärkan bytt med paddan ögon;
Jag ville, att de bytte äfven röst,
Då den ifrån livarandras famn oss skrämmer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
