Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att q val, som ammats upp af egen skuld
Och fostrats vid inbillningskraftens stormar,
Betyda tusen gånger mindre än
Hans middagsslummer. störd af inga drömmar.
O! Måttet för din smärta fick blott den,
Som liksom du sjelf tagit ut sitt arf,
Det oförgängliga, åt skalden gifna,
Hvars summa heter bitter strid och sorg.
Han tviflar ej, att detta lidande —
Som, sedt i diktens glans, försoningsfullt
Emot oss strålar liksom segertecknet
Af regnets båge, öfver bygden hvälfdt,
Sen dagens storm på fästet ligger kufvad —
Har äfven haft sin mörka sida. Ack!
Den tyngde, vänd mot skaldens innersta.
Men större än ditt qval syns dock din lycka:
Dig unnades att, riktande omsider
Din blick emot ett enda, heligt mål,
Få se förbi de vanskeliga irrbloss,
Som leka kring inbillningskraftens banor
Och vilseleda hjertats stora sträfvan.
Vid anderösterna af de gestalter,
Som öfvermenskligt stora gå sin rund
Kring Hellas’ forntid och dess solar varit,
Och än dess natt upplysa såsom stjernor.
Du ej mer hörde hviskningen af trolljud,
Som söfde eller öfverröstat fräckt
Så ofta förr ditt hjertas skönsta stämmor.
Du helgade ditt lif åt detta högsta
Bland våri, för hvilket det blef mannen gifvet
Att dö och lefva: det att återväcka
Ett hugstort folk, som slumrat in i fjettrar.
Stor var din lycka, då din lefnadsfaclcla
Fick brinna ut i högsta glansen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
