Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då Lamartine man nämnde,
Yiirmdes menniskornas hjertan
Och sig kände högre stämda.
Midt i tidens storm och vexling
Oföränderligt lian qvarstod
Talande till menskoslägtet,
Som solvisarn pekar endast
Uppå vackra, ljusa strålar.
Fast hans ord otaligt flutit
Som den strida strömmens vågor,
Kunde ingen menska minnas,
Att hans ord till låghet sjunkit.
Också då hans känsla flammat
Yådeldslik i häftig vrede,
Blef det aldrig spordt, att harmen
Gifvit sig ett lumpet uttryck.
Afven de, hans tal bekämpat,
Aktningsfullare dock blickat
Upp till honom, än de sågo
Ned på egna advokater.
Midt bland denna verldens store
Stod han städs med oböjdt hufvud,
Högt förnäm af själens adel.
Men han lutade sitt hjerta
Kärleksfullt emot de smärre.
Dock, när råa massor svällde
För att sluka rätt och lagar,
Steg han i det vilda svallet
Som en gud så djerf, men ädel
Som det höfs en äkta fransman.
Emot öppet våld från djupet
Kunde han sin sak försvara:
Men då våldet smög om natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
