Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Djupt förklädd i trasor, slitna
Ifrån samfundslagens svepning,
Störtades den sak, kan värnat,
Ock med henne sjelf lian faller,
Men som Aristides, större
Än sitt öde, ren ock — fattig.
Och fast mycket sjönk begrafvet
I det afgrundsdjupa fallet,
Dränktes ej i döda hafvet
Tron uppå det köga kallet,
Hvartill han sig manad kände
Under lifvets alla skiften:
Samma eld, lians ungdom tände,
Yärmde än hans barm vid griften.
Åt sitt land, åt menskligheten
Liksom förr han iin vill visa:
Intet byggs för evigheten,
Intet borde iran beprisa
Såsom stort, som icke stödes
På det ädlas goda grunder;
Men allt annat dödfödt födes
Och okjelpeligt går under.
Falsk först då skall bli din lära,
Lamartine, när verlden hunnit
Lära hånle åt din ära,
Och från jordens rund försvunnit
Hvarje skymt af idealen,
Och man vant sig högt att akta
Såsom snillebrand skandalen,
Men, livad ädlast är. förakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
