Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och den sjuke suckar fram den sista
Bön, hvars hviskning flyr från bleka läppar
(¿Dröj, o sol, ännu en stund, som fordom
Du uppå mitt hemlands skogar dröjde.
Målande med ljusgrön fägring trädens
Toppar, medan nattens skuggor lägrat
Sig vid roten likt zigenarskaran.
Dröj, du ende barndomsvan, som icke
Lemnat mig, som öfvergifs af lifvet.
O! med dig jag tala kan om dessa
Ljusa sjöar, hvari du har simmat
Som jag sjelf; om dessa gråa kyrkor,
Dit din stråle trängt likt barnets böner;
Om den hydda, vid hvars dörr dn skådat
Detta isgrå hufvud, hvilket barnet
Älskat med sin första, rensta kärlek;
Om den gröna kulle, under hvilken
Samma hufvud sjunkit ned till hvila,
Och hvarpå ditt ljus så vänligt glänste
Öfver tårar, som ej voro daggens.
Alla dessa ställen, hvilka lefva
Kära i den barm, der lifvet slocknar,
Bättre än jag sjelf du kände länge,
Fast här ingen annan finns, som anar,
I hvad vrå af verlden bort de gömmas.
Jag med dig mitt modersmål kan tala,
Medan, knappt förstådd, min suckan annars
Skulle tolka kärleken till hemmet,
Om af tungomål, som icke äro
Fädernes, ohelgad fram den stege
Dr min barm, hvars sista slag än klappa
För mitt land. Men det en graf ej skänker
Åt sin son, som hemsjuk måste gifva
Upp sin anda här, der luften svalkas
Ej af hemmets friska insjövindar.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
