Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så Lan klagar. Men hans klagan bäres
Knappt mer fram af ljud. Hans känslor tala
Tyst sitt sista ord om föremålen
För lians hjertas sista trogna kärlek.
Ännu tystare den tysta sucken
Blifver redan; ohörd bort den somnar
Uppå bleknad mun, vid dubbel kyla.
Denna föddes ej af nordanvinden:
Solen, kvilken sjunkit bakom bergen,
Efter sig har lemnat kylan ökad
Utaf dödens köld, som fyllt den barmen,
Hrari lifvets sol för alltid nedgått.
Aftonvindens suck i lagerlunden,
Öfverröstad utaf näktergalens,
Gäller icke främlingen, som bortdött.
Och än mindre ur ett menskohjerta
Stämmes upp en klagan öfver honom.
Tåren, som af qvällen gjuts är — daggens.
Ack! det fanns ett ställe, hvarest turar
Svällande ur bjertan, uti hvilka
Sorgens brand dem värmt, väl skulle fallit
Fast förgäfves på det bröst, som stelnat.
Men ett träd, som blef af stormen uppryckt,
Men en frukt, som fallit ned från grenen,
Väckte bär en större sorg än fallet
Af den främmande i dödens armar,
Hvilka öppna sig, hvar helst vi hamna,
Att oss motta. Ty hans hem är verlden;
Sist som landsman allt, som föds, han helsar,
Om än land och folk oss öfvergifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
