Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framsprungo minnen till den gamles själ,
Anklagande, försouingslösa, liemska.
Hur ofta hade han ej trotsigt ropat
Emot det våld och svek, som byggt sitt bo
Inunder herrskarmaktens fräcka tecken,
Af bvilka han förment, att dock blott svaghet
Fördoldes, liksom af en guldtyugd graf
Förgängelsens troféer prålsjukt gömmas!
Olidligt tung för honom slutligt känts
Venedigs milda luft: af qvafva dunster
Less klara himmel tycktes fläckad: blicken,
Som log så ljuf i sköna qvinnors ögon,
Då syntes honom syndig, fräck, förgäten
Af dygd och ära. — Ingen borde le,
Der denna fega klokhet, som sig trodde
Sjelfskrifven till att leda statens öden,
Försåtligt smilade. — Så ankartåget,
Som fastade hans själ vid hemmets öar,
I stycken slets af stormen i hans inre,
Och öfver allt, livar helst en öken fanns,
Der menskoslughets fareld än ej hunnit
Naturens höga enfald svedja bort,
Förmente han sig kunna ett Venedig
Tillskapa, tusen gånger mera värdt
Än det förnedrade, som ej förtjente
Att helsas längre som hans fosterland.
Och bort han drog från sina fäders grifter,
Förr än en ny, för tidigt öppnad vid
De gamlas sida, hann bekräfta tron,
Att Markuslejonet ännu som fordom
I lugn, hvaraf det omgafs, fann behag
Och uti nödfall kunde lugn bereda.
Men flyktingen omsider hann till nejder,
Der inga grafvnr hunnit öppna än
Den mörka utsigt, hvilken vidtar, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
